Årets Sälendag, alltid torsdag i vecka 30, bjöd på fint väder och temperaturen var säkert uppe i över 20 grader mitt på dagen! Redan i ottan var min 13-åriga dotter igång med att slamra i köket när hon försökte göra frukost. Motvilligt vaknar man och undrar vad i hela friden människan gör uppe så här dags. Ja, just det, det är loppis idag!
Årets loppisdag i Sälen påminner lite om hur det är i gryningen på stranden på Mallorca. Vi har inte rödbrända tyska turister som ”paxar” solstolar med hotellets handdukar, vi har unga framtida slipade handelsmän, nämligen våra tonåringar. Först på plats får bäst handelsplats vid Centrumhuset! Nästa steg är förmodligen att vi tältar där nere natten innan för att försäkra oss om platsen!
Förra sommaren, bjöd på hällregn under loppisdagen och vi stretade med parasoller och presenningar för att hålla oss och vårt skräp torrt. I år var vi mycket mer proffsiga, vi hade inhandlat en partypaviljong, modell större och dyrare. Tyvärr bröt paviljongen benet mot studsmattan redan vid en lätt bris första provnatten i trädgården, men det är en annan historia och maken lyckades ”spjäla” benen så att paviljongen kunde tjänstgöra.

Nåväl, vi lyckades få en hygglig placering vid ingången till polisen och var fyllda av förväntan och arbetslust redan vid åttatiden på morgonen. Det är väl då alla presumtiva kunder och turister vänder sig om i sängvärmen och konstaterar att klockan bara är åtta och att man lugnt kan sova i två timmar till. Vi vuxna lämnade den minst sagt blygsamma kommersen och gick på Bullans. Här fick i oss lite välbehövligt kaffe och nybakade frukostbullar och kände så småningom att vi kom i kontakt med våra livsandar igen.

Eftersom vår dotter växer som om hon åt bakpulver var urvuxna kläder vår mesta basvara. Gamla videofilmer, leksaker, böcker och annat krafs hade också en förvånansvärd åtgång. Det kanske är så att allt går att sälja? Dessutom, för första gången kunde vår tonåring tänka sig att ge sina gamla mjukisdjur ett nytt hem, d.v.s. sälja dem till någon annan. ”Det är ju bättre att något barn får glädje av dem” resonerade hon för att övertyga sig själv. – Jippi, vad plats jag får i förrådet tänkte jag och gjorde vågen mentalt, det är säkert 300 djur att sälja! Efter en noga och långdragen selektering där varje djurs livs historia gicks igenom hade ett 50-tal (ja, man får vara glad åt det lilla!) valts ut till ett nytt liv någon annanstans.

Sent på eftermiddagen hämtade maken hem vår lilla och trötta handelsman och vårt partytält. Hemma vid middagen summerade vi dagen, vad var med tillbaka och vad var sålt? Hon inventerade sitt varulager ganska bra ur minnet men när hon kom till mjukisdjuren såg jag att det ryckte i munnen.
Jo mamma, det kom en gäst på slutet när jag hade sista-minuten-rea av allt på bordet för bara 20 kr, sa hon med blanka ögon.
Jag nickade när jag tog en klunk vin, tittade uppmuntrande och intresserat på henne som en bra mamma ska göra.
Ja?
Han hade plockat till sig fyra mjukisar men när han såg priset så tog han en till, du vet 5 x 20 blir 100 jämt. När han betalade så sa han att det blir jättebra eftersom Snuffsan biter sönder dem hela tiden!
Jag såg förmodligen ut som veckans mest förvånade mamma för hon slog näven i bordet och skrek:
Ja, det är ju hans hund! Hunden ska äta upp mina mjukisdjur! Jag som trodde att de skulle komma till några gulliga barn som kelade med dem så de skulle slippa att bo i förrådet!
Det är nu man önskar att man gjort den där långa akademiska utbildningen, den till barn-psykolog. Lätt avtrubbad av god mat och rödvin försöker man trösta henne med att ”nästa år då ska minsann köparna få skriva på kontrakt om hur mjukisarna ska tas om hand”. Att det inte var rätt lösning förstår man av smällen när dörren slår igen till tonårsrummet.


Text och bild Maggie Ahlbin Sälen