Öppet spår, eller tidig söndagsmorgon

När min väckarklocka ringer, eller rättare sagt piper, tidig söndagsmorgon kl 05.00 vet jag direkt vad det är för dag. Fast det är okristligt tidigt och inte ens tuppen är vaken, hoppar jag ur sängen och skuttar in i duschen. De sista sömndimmorna skingras under det svala vattnet och jag ser redan Smågans Vasaloppskontroll framför mig. Snabbt hoppar jag i mina klatschigt orange-gråa långkalsonger, här ska det serveras sportdryck i tusental!

I Sälen är det självklart att träna skidor i någon form, på längden eller på tvären, dvs alpint. Här fostrar Sälens IF ett respektingivande stort antal unga skidåkare varje säsong. När våra små barn har fått upp balansen, kan gå och har utvecklat lite muskler i benen börjar de att åka skidor, typ vid tre års ålder! Under hela vintern ilar strävsamma föräldrar hem från jobbet för att lasta in barn och skidor för vidare transport till kvällens träning flera gånger i veckan. Det kan snöa på tvären, vara både kallt och mörkt men tränar, det gör vi!

Men, är man delägare i Vasaloppet som vår idrottsförening är så arbetar man på Vasaloppet! I mitt fall är det en av deltävlingarna som ”lockat” i flera år, nämligen Öppet Spår på söndag i v 08. Stationen är Smågan , den första kontrollen efter start i Berga by söder om Sälen. Halv sju på morgonen förväntas man vara på plats för att servera varm sportdryck eller, om de föredrar det, vatten till passerande skidåkare. Oömma och varma kläder är det som gäller för det är nästan alltid ruskigt kallt och man spiller på sig hela tiden. Sportdrycken är förmodligen flytande socker för vantarna blir större och större ju längre tiden går av utspilld och fastfrusen dryck

Det är härlig stämning bland alla funktionärerna på morgonen! Alla är trötta men det är med glada ögon vi hälsar god morgon till varandra, kul att se dig! I år är det riktigt lyxigt med nybyggd Småganstuga. Ett nytimrat och uppvärmt hus där vi kan förbereda drycken i stora rostfria kärl på 100-tals liter där essensen blandas med varmt vatten. Här inne i värmen finns ju dessutom möjlighet att få känseln tillbaka i frusna fötter eller att smyga till sig en kopp kaffe bara för att man är sugen.

Klockan går, ingen åkare i sikte fast det gått en halvtimme sedan start! Alla är ivriga att jobba och vi spanar ner mot myrens ände för att se om någon närmar sig. Det är knappt ljust och då och då kommer det små ”vinddjävlar” som tar med sig alla pappersmuggar från bordet och så får vi börja om igen. En busvissling och alla fattar; det kommer åkare! Det är bara en ensam åkare och han kände sig förmodligen attackerad och löper gatlopp när 65 personer erbjuder något att dricka! Detta antagande bygger jag på att han skyndade sig förbi vår kontroll så fort som möjligt utan att ta någon dryck alls.

Snart dyker resten av söndagens åkare upp. Först en mindre klunga vältränade smala blåklädda (ja, nästan alla åker i blå fartdräkt!) som varit snabbast upp för den sega backen från Sälen. Sedan kommer åkare i större och större samlat antal. Nu låter vi som torgmadammer allihopa: sportdryck-och-vatten!, sportdryck-och-vatten! Brickorna är tunga att balansera och både jag och skidåkarna är fumliga. Ingen tid till att ta av sig stavarna, och pröva själv hur lätt det är att samtidigt hålla en mugg med varm dryck. Inte underligt att vantarna växer och förklädet är styvt som papper till slut!

Drygt två, tre timmar tar det innan den sista åkaren har passerat Smågan och vi får ta välförtjänt rast. Nu grillar vi korv och kokar kaffe! Det är länge sedan frukost och vi är hungriga som djur allihopa. Solen har gått upp ordentligt, det är en härlig morgon - inget går upp mot en vårvinterdag med sol och mycket snö. Barnen leker i de branta snöhögarna och nu finns det tid för oss att umgås, skoja med varandra och skratta mycket. Stämningen är gemytlig, här finns samhörighet och stolthet och de flesta av oss kommer att stå här nästa år igen, var så säker.

Text och bild Maggie/Peter Ahlbin Sälen