 |
|
| Skidsemester i Sälen. Förvånansvärt mycket snö och extremt bra före i både backar och spår. Men, idag har jag träningsvärk i benen och ont i fötterna av de hårda pjäxorna, så nu tänker jag ge mig ut på snöskotersafari. Njutningsfullt låter jag mina ömma fötter glida ner i mina följsamma och väl ingångna Graningekängor, ahaa, härligt! En dag i bekväma skor, vilken lycka. Det är faktiskt som min mamma alltid sa: – har man ont i fötterna får man ont i hela kroppen. |
|
 Avgång med skoter kl 10.00 betyder att man ska vara där lite tidigare för att få lite undervisning i konsten att framföra en snöskoter. Enligt Andreas, som ska vara vår guide på turen, är detta lika svårt som att åka rulltrappa! Vissa av oss är lättade över det beskedet medan andra, företrädesvis manliga deltagare vrider lite olustigt på sig, nog är det väl lite svårare va? Själv ser jag fram emot att få en dag med aktivitet, bekvämt sittande, fin utsikt samt goda förutsättningar att få en våffla med sylt och varmt kaffe så småningom. Hjälmarna på, röda knapen upp och vrid om nyckeln! Hurra, den startade direkt! Gasa lite, bara för at kolla om det låter och om maskinen rör sig, jodå, allt är ok. Då kör vi! Andreas tar täten, svänger vänster ner mot skogen och vi följer efter på led. Hans vita hjälm syns väl och dessutom har han en käck liten flagga på en hög mast på skotern så vi kommer inte att slarva bort honom i första taget. Färden går på snirklig stig som grävt ner sig djupt i snön. Det är nästan som att vara i en rodelbana och överkanten på snölagret är i höjd med mösskanten! Här finns inga raksträckor, tvärtom, det bär upp och ner och kringelkrokigt tar leden sig uppåt fjället mellan snötunga granar. Solen lyser från en klarblå himmel och det är bedövande vackert på de orörda stora vita ytorna av gnistrande kall snö.  Så småningom kommer vi upp på toppen av Hundfjället 926,4 m högt, som ett stort vitt hav. Här och där höjer sig en och annan vindpinad och översnöad fjällbjörk som en liten kulle men här får man verkligen plats och kan andas! Vid den västra horisonten syns det norska Trysilfjället som tre stora vita lysande bollar. Andreas höjer armen och visar att vi ska stanna. Han lyfter upp sina skidgoggels på hjälmen och ler ett vitt leende, han vet att vi trivs men frågar ändå. Vi är ju nästan bedövade av upplevelsen och när han med ett skratt sveper ut med armen och säger - det här är mitt ”kontor”, vad tycker ni om min arbetsplats? då är man ju beredd att bums säga upp sig från jobbet hemma.  - Någon som är kaffesugen, frågar vår guide retoriskt samtidigt som han startar sin skoter igen. Skojar du, undrar vi, det värker i kaffetarmen! Följ mig då vinkar han och fräser iväg i ett vitt snömoln. Utför fjället, genom skogen och vidare in i Lindalen mellan Östra Kalven och Hundfjället, målet är Lindalens Fäbod. Strax innan vi är framme känner man doften av en brinnande brasa, och där, hukande vid myrens kant ligger den, en ca 300 år gammal bosättning. Fäboden är ett omtyckt utflyktsmål för mängder med längdskidåkare sedan många år och vi möter både barn vuxna som tar paus och fikar här. Sällan har väl kaffe och nybakad våffla smakat så här bra! Tänk att man kan ha det så här trevligt utan skidor och hårda pjäxor på fötterna. |
- Ja, om ni hade lite falukorv med nu så kunde vi mata Lavskrikorna säger Andreas samtidigt som han blåser på sitt varma kaffe. Vi ser förmodligen ut som fågelholkar allihopa för han förklarar vidare. – Det här är en gammal djup skog där de sällsynta Lavskrikorna häckar. Fåglarna är kända för att ha ett oblygt beteende och kommer gärna fram och låter sig matas, helst med Falukorv alltså. Eftersom vi är från storstan allihopa så vet vi inte om han skojar, men nästa gång ska i alla fall jag ha med mig ett par skivor korv, bara för att testa. Fakta: |