Stämningen är tät och förväntansfull när vi tagit plats i lokalen och belysning dämpas. En doft av fin cigarr känns i luften och in på scen kommer magins mästare; Joe Labero. Blond, lätt solbränd och helt klädd i svart har han genast vår fulla uppmärksamhet. Vi konstaterar omgående och lätt fnissande att han är lika slagfärdig som han är fingerfärdig och att han har en lite fräck attityd.

Nu sitter vi här, lätt avtrubbade av en god trerätters middag med tillhörande drycker, som man brukar säga. Vi som haft tur att komma i tid och få biljetter till den här exklusiva föreställningen med en världsartist har nämligen blivit förnämligt utspisade på Wärdshuset. Vad sägs om svampsoppa och ett antal blandade tapasförrätter, renfilé med rödvinssky och rotfrukter och dessert i tappasformat, tre stycken per gäst? Här tyckte åtminstone vi vid mitt bord att det krävdes goda viner och en liten avec till kaffet för att göra maten rättvisa.

Magins mästare Joe Labero är snart igång med sin föreställning, modell tight och nära. För att genomföra det och ha en tät kontakt med publiken har man valt att ha ett begränsat antal platser i en mindre lokal. En och annan av oss tänkte nog att det här var tidernas tillfälle att genomskåda en trollkarl eftersom man satt mitt i föreställningen, men tji fick vi! Han är verkligen mycket skicklig och vi blir helt bortkollrade. Ringarna av metall löper galant genom varandra när han bestämmer att de ska det och inte alls när någon annan prövar. Hur sjutton gick det till när han fick låna vigselringar från olika håll i publiken och fick dem att hänga ihop? Och repet sen! Bevisligen var Kerstin från publiken uppe och klippte av det ett antal gånger men lika väl var det långt och helt sen ändå! Dessutom undrar jag fortfarande hur den försvunna 500-hundringen kom in i citronen…

Han böjer sig chevalereskt in i en stolprad och får en ny ”frivillig” medhjälpare på benen, nämligen Charlotte. Hand i hand äntrar de den lilla scenen och han erbjuder Lotta en stol och kortleken att välja ett kort ur. Lite lojt puffar han på cigarren för att få upp glöden. och hans akvamarinblåa ögon betraktar henne noga när han försäkrar sig om att hon verkligen har memorerat kortet. (Jag sa ju att han hade en lite fräck attityd…) Hon å sin sida är extremt uppmärksam och följer hans rörelser för att se om han tänker lura henne. När han ber henne att gömma kortet på ett säkert ställe så tvekar hon inte utan sätter sig resolut på det. Vi ser på henne att hon tänker att hon lurat honom, men icke! Självklart är kortet där han vill att det ska vara och vi är bortkollrade igen.

Så här fortsätter det under den dryga timmen som föreställning varade och Joe Labero gör inte ett enda misstag där vi genomskådar tricken. Ingen tvekan om att hans epitet som Magins Mästare, det förtjänar han fullt ut.

Text och bild Maggie/Peter Ahlbin Sälen