Det är 15 november, första dagen på säsongen när skidbacken är öppen i Sälen. Som vanligt ”vann” Tandådalens anläggning kapplöpningen om vem som öppnade först. Vi bestämmer oss i familjen för att åka dit eftersom detta är en händelse som ALLA bofasta Sälenbor är med om varje år.

Den här dagen går till min historia på ett mer konkret sätt än bara som backpremiär eftersom jag plötsligt upptäckte ett nytt fenomen i snövärlden. Det finns en helt egen och annorlunda ”kultur” i den alpina sfären än den som åker backe upp och backe ner! Här talar vi inte om ”tänk på dalskidan älskling” eller andra muntra tillrop. Här gäller uttryck som raila, jibba och stompa, helt obegripligt för den oinvigde! I den här församlingen råder det inte strikta regler om hur man ska se ut eller vad man ska ha på sig heller. Mina vänner, möt Jibbarna!!

I vinterns första öppna nerfart har man byggt en mindre snowpark med hopp strax ovanför Tandådalens Wärdshus. Här samlas gäng av coola killar i alla åldrar med bräda eller twin-tipskidor. (Jag såg ingen tjej, eller så ser de lika ut? ) Det är tydliga grupper av åkare som på något sätt hör ihop, minst en samling av en tre till fem stycken. Dresscode tycks vara rymligt, nedhasat, färgglatt och unikt. Det är uppiggande att se dem jämfört med alla svart-blå-bruna praktiska och otrendiga vuxna turister. Ingen är den andre lik förutom att det är mössa under de små bakåthasade hjälmarna och alla kläder ser för stora ut.

Gemensamt är också att ingen använder liften, man går 50 – 60 m upp i backen. Efter att ha tittat en stund på andra, sticker man i skidorna eller brädan och ger sig på hoppet och railen. Beteckningen kommer förmodligen (egen tolkning alltså) från engelskans rail för järnväg, eftersom det är en kortare eller längre stålkonstruktion som de åker uppe på. Tag fart genom snön på den uppbyggda ansatsen, upp på railen och åk! Här sker fler balansakter än på cirkus kan jag meddela! Snurr, hopp, på ett eller två ben och så om allt går bra, en snygg landning i snön nedanför.

De här kiddsen kan inte ha några ben i kroppen heller, kom jag fram till efter att ha sett på dem ett tag. De åker av, åker på ryggen, dunkar i huvudet, missar helt och kraschlandar hela tiden vid sidan av eller nedanför railen. Detta tycks inte avskräcka dem nämnvärt, borsta av snön, skidor eller brädan under armen och ny promenad upp till starten igen. Det påminner lite om golfare som går 18 hål och som gläder sig åt ett eller två bra slag på hela rundan.

I efterhand har jag sökt information på nätet om det här fenomenet i skidbackarna. Jag kan meddela att det finns hur mycket som helst! Bloggarna och forumen är oändliga med både bilder och filmer. Det är lite förvirrande för en ovan 50+mamma att läsa på de här sidorna. Jag upplever att man förklarar, för mig, obegripliga saker med obegripliga ord, alltså ett eget språk. Detta stöder ännu mer min teori om en egen kultur i backen, helt skild från det vi är vana vid. Hur som helst är det uppfriskande med nya inslag i vintervärlden! Dessutom är det ett spännande fenomen så jag kommer att hålla ögonen på det här framöver och lära mig mer om jibbarna som garanterat är här för att stanna.

Läs mer om jibbers på www.freeride.se