 |
|
|
Vad är väl en bal på slottet? tänker jag när jag lite överrumplad läser inbjudningskortet och känner mig som Askungen iklädd mina bekväma men säckiga jeans. ”Peter med fru är hjärtligt välkomna till Högfjällshotellet och på världspremiär av den nya Bondfilmen, dagen innan den ordinarie världspremiären!” Klädsel, smoking och om svar anmodas, minsann!
En bal kan ju som bekant vara tråkig och jobbig men förmodligen fullständigt underbar, så maken och jag bestämde oss för att säga ja tack, vi kommer gärna. Det var ett tag sedan vi var på smokingmiddag, förmodligen inte sedan millenniumskiftet. Med tanke på att vi lever gott kan man räkna ut att festkläderna i mellantiden har hängt i garderoben och krympt och vi kommer att trycka på elegansen inifrån. Och vad säger etiketten om modell på klänningen, färg på skor och gördel eller inte gördel? Handknuten eller fuskfluga, med eller utan hängslen? Det var som vi trodde, det saknades ett antal centimeter tyg i linningen på byxorna. Sy och flytta knappar så var den saken klart. Jackan passar, man behöver ju inte knäppa, och gördeln hittade vi otroligt nog tillsammans med byxorna. Ingen av klänningarna passade mig eller boken om etikett. För små, för långärmade, för gamla, för mycket högtidsdräkt enligt boken. En snabb tur till närmaste stad med butik för cocktailklänningar är den enda lösningen. Detta är en nätt liten tur på 40 mil fram och tillbaka, men vill man vara fin så… Just den här dagen för stadsresan kände jag mig ganska glad och nöjd med mig själv. Det här är förmodligen förklaringen till att jag köpte mig en kort-kort klänning. Ja, inte bara kort-kort, den var rejält urringad med små axelband och kjolen var dessutom i ballongmodell! Fina blanka strumpor att ha till kostade en förmögenhet, men jag var riktigt nöjd när jag lämnade affären med exklusiva påsen i handen. Högfjällshotellet, here I come! I sista minuten innan avgång till världspremiären yrade vi runt och letade manschettknappar och skokräm. Min lilla svarta kuvertväska var inte där den borde heller och vem tusan har tagit bort låsen på guldörhängena? När jag svischar förbi spegeln i hallen ser jag mig själv som en färgglad bakelse på långa svarta ben med lackpumps. För sent att göra en rokad och maken och dottern nickar gillande när de ser mig, snyggt mamma! Röda mattan är utrullad vid hotellet när vi anländer dit och jag får puss på kinden av hotell- direktören när jag ovant i högklackat vinglat uppför trappan. Champagneglaset med den spanska Cavan känns som första hjälpen, var ska man göra av händerna annars? Guuud, vad alla är coola och snygga! Själv drar jag omärkligt neråt i bakkanten på kjolen och uppåt i urringningen, är jag naken eller naken? Varför lånade jag en röd genomskinlig sjal av min väninna och inte den svarta heltäckande som var alternativet? Maken trivs som fisken i vattnet och jag ser att han själv tycker att han ser grymt bra ut i sin mörkblå smoking. Vi bänkar oss för att se den nya Bondfilmen och när ljuset släcks så känns det ganska bra även i min korta ballongklänning. Stressvallningarna har lagt sig, ansiktsfärgen känns normal och jag kan ägna mig åt filmen och popcornen. Dagens James Bond är en riktig snygging enligt min mening men jag är nog för gammal för den här typen av underhållning. För mycket action tror jag och tempot gör mig yr och jag tappar bort mig i storyn. Numera flyter han inte iväg i någon bekväm båt med hjältinnan mot solnedgången när filmen är över heller. Synd, det kallar jag ett bra slut! Middagen efter filmen intogs i hotellets vackra Vinterträdgård som var smyckad i vintervitt. Gnistrande glas och putsade bestick trängdes på de runda borden för åtta gäster vardera. På scenen var det uppackat för underhållning och i matsalens utkant svävade hovmästare och servisen omkring nästan osynliga, precis som det ska vara. När vi sätter oss till bords har vi redan plockat i oss läckra små cocktailmunsbitar från servitörernas silverbrickor och sköljt ner dem med vitt vin, en Chardonnay från Sydafrika. Till varmrätt får vi hälleflundra med hummersås och den åtföljs av en hallonmoussekaka med björnbärsmarmelad till dessert. Italienskt vin och svensk glögg med chokladsmak från Dufvenkrooks ackompanjerade dessa. Och på tal om att ackompanjera, vi fick möta Brandur Enni på scenen! En ung och extremt begåvad kille från Färöarna med sitt svenska kompband. Svängigt, charmigt och med en röst som bara kommer att växa och mogna. Om tio år har han erövrat världen, tro mig! I februari kommer hans platta, köp den, det ska jag. Starkt, hett kaffe och avecer serveras av våra väldrillade servitörer när desserten är avdukad. Alla piggnar till ur matdvalan och mitt öra uppfattar det skramliga ljudet av en roulettkula, spelborden har öppnat! Som riktigt ung försörjde jag mig som vass dealer och croupier och nu kände jag spelandarna och nyfikenheten vakna igen. Här skulle banken sprängas av en som kunde! Jag avstod dock från att försöka klättra upp på barpallarna vid spelbordet. Känningen ni vet, den kort-korta omöjliggjorde den bekvämligheten. Även här är det en ung, vacker och vass dealer som kunde sin sak på ett elegant sätt, helt i kvällens Bondtecken. Stämningen runt spelborden var ovant gemytlig och generös. Detta kan möjligen bero på att våra insatser sponsrades av hotellet i form av en 100-dollars jetong att spela för. Maken hade (utan att veta om det om sanningen ska fram) ”skänkt” mig sin jetong. Jag hade alltså dubbel pott från början att göra av med. Det hjälpte mig inte det minsta, banken klarade sig, det tog bara lite längre tid! Snart har klockan har passerat midnatt med god marginal och min självbevarelsedrift påminner om att det är arbetsdag snart igen. Var man Askungen eller? Jag letar rätt på min glatt minglande prins och på dryga 30 minuter har vi arbetat oss igenom alla trevliga människor, ut mot entrén och väntande taxibilar. Glada och nöjda med kvällen åker vi hemåt från det glittrande och glamorösa hotellpalatset. När jag leende lutar huvudet mot makens axel ägnar jag en kort tanke åt min korta klänning, jag börjar faktiskt vänja mig vid den… Text och bild Maggie/Peter Ahlbin Sälen |
 Och jag som tänkte ringa Bond...  Sälen mesta Bond, Thommy Backner med fru Petra  Brandur Enni gjorde succé på scenen  Rockig Bond, Christer Rydell med Malin  Publiken njöt av sjönsjungande Brandur  Snabba dealers skötte spelet  Lokala Bonds vid spelbordet
|
